Text: Karin Jansson
I tusentals år har människan överlevt som jordbrukare genom att varje år ta eget frö till utsäde. Nästa års odling har startat genom fröinsamling på hösten och det var också där som grunden för överlevnad lades.
Idag behöver vi inte längre odla för att vara säkra på att ha mat på bordet och konsten att själv odla sitt frö har länge varit på utdöende. Det har också inneburit att många gamla sorter som gått i arv i generationer har försvunnit och ersatts av mer kommersiellt gångbara sorter. Jordbrukare över hela världen har efter hand börjat odla samma grönsaker och den genetiska mångfalden har minskat.
Som tur är har inte fröodlingen försvunnit helt från vårt land. Föreningen Sesam har i många år kämpat för att bevara gamla sorter och engagerat människor i fröodling. Medlemmarna kan frivilligt ta på sig att hålla en eller flera sorter vid liv och även erbjuda frön till övriga medlemmar.
Under senare år har även Jordbruksverket engagerat sig i arbetet med att bevara gamla kulturväxter. Genom POM – Programmet för Odlad Mångfald – har man samlat in frö och plantor från gamla köksväxter och prydnadsväxter liksom äldre sorter av träd och buskar. Hjälp att bevara sorterna får man bland annat av Nordiska Genbanken.
Fördelar
För husbehovsodlaren finns det många fördelar med att ha lite kunskaper i fröodling. Att odla egna fröer gör det möjligt att själv hålla vid liv gamla sorter eller att anpassa en sort som man gillar till de lokala förhållandena. Fröodling gör också odlaren oberoende av de stora kommersiella fröfirmorna som tar fram sina fröer med hjälp av konstgödsel och kemikalier. Dessutom kan man spara in en del slantar om man slipper att köpa nytt utsäde varje år.
Det är lätt att göra misstaget och tro att de fröer som man köper i affären eller skickar efter från en fröfirma är av bättre kvalitet än de man kan ta fram själv. Ofta är det precis tvärtom. Egna fröer anpassas efterhand till det lokala klimatet och jordmånen och kommer därför att trivas bättre än fröer som kanske odlats fram i södra Europa eller Afrika. Det brukar också vara lättare att få en mycket hög grobarhet på det egna frömaterialet. Dessutom har man möjlighet att själv välja vilka egenskaper man vill ha hos grönsaken/plantan genom det urval man gör vid fröodlingen.
Självbefruktande
För att komma igång och ta egna fröer behövs lite grundläggande kunskaper, framför allt behöver man veta om grönsaken är ett- eller tvåårig och om den är självbefruktande eller korsbefruktande
Man kan grovt dela in de grönsaker vi odlar i Sverige i fyra olika grupper, se skissen. De allra enklaste sorterna att själv ta fröer från är de ettåriga självbefruktande. Eftersom de själva sköter sin pollinering får man ett frö som inte blandats med någon annan växt och man kan då vara i stort sett säker på att sorten är ren. Speciellt ärter och bönor är lätta att ta fröer ifrån eftersom det är just fröet man skördar som grönsak. Genom att torka några ärt/bönskidor och ta ut ärterna/bönorna senare på hösten har man ett gott utsäde till nästa år.
Tomater kan man också lätt pilla ut fröerna från, det gäller dock att frukten är riktigt väl mogen. För att få loss pulpan runt fröet kan man lägga hela innanmätet och jäsa några dagar i vatten. Fröerna lossnar då och kan sedan torkas på ett papper.
Sallat är också självbefruktande men för att få frön måste man låta plantan gå i blom. Tidigt sådd plocksallat brukar hinna gå i blom i vårt klimat men det kan vara svårare med andra salladssorter. Ett tips är att gräva upp hela plantan och sätta den i en hink med vatten inomhus så brukar fröna mogna. En planta av sallat ger tusentals frön och det räcker alltså att låta en enda planta gå i blom då och då för att täcka en husbehovsodlarens fröbehov.
De lite ovanliga rötterna haverrot och svartrot är även de självbefrukande. Men eftersom de är tvååriga får man inte fram några frön första odlingssäsongen. Rötterna måste därför grävas upp och bevaras i jordkällare eller stuka under vintern, i södra Sverige kan man dock ofta få dem att övervintra på landet, täckt med halm eller löv. Efter blomningen kan man sedan samla in fröställningarna och ta vara på fröerna.
När man tar frön bör man alltid tänka på vilka exemplar man väljer. Ta endast frön från friska plantor som har de egenskaper som du vill att just den grönsaken ska ha. Ibland sker mutationer som ger avvikande plantor och dessa ska man naturligtvis inte ta frön ifrån såvida man inte vill utforska en ny sort. Man får även med självpollinerande växter se upp med en viss risk för korspollinering. Bönor och chili kan till exempel ibland korsbefruktas om man odlar flera sorter och det finns gott om bin på platsen.
Korsbefruktande
De korsbefruktande växterna kräver mer arbete för att man ska få fram ett sortrent frö. De här växterna pollineras med vind eller insekter som för pollen från en blomma till en annan. För att ingen oönskad pollinering med en annan sort ska ske måste man se till att sorterna växer långt från varandra (500 meter). Det innebär för de flesta odlare att man endast kan ha en sort av varje art för fröodling under en säsong.
Jordbruksväxter i närheten kan också vara en risk vid fröodlingen. Raps och rybs kan korsa sig med kålrot, sockerbetor med betor och mangold och åkerböna med bondbönor. Det finns också vilda växter som kan ställa till det för de korsbefruktande växterna. De vilda varianterna av morot och palsternacka liksom åkerrättika och strandbeta korsar sig gärna med sina odlade släktingar.
Ett sätt att skydda de korspollinerande växterna från oönskat pollen är att använda sig av handpollinering. Man får då själv leka insekt och pudra på pollen från ståndarna på en blomma till pistillmärket på en annan. Pollineringen kan ske med pensel eller genom att man gnuggar blommorna mot varandra. Den pollinerade blomman kan sedan täckas med en påse en kortare tid så att den skyddas från annat pollen. Den här metoden fungerar bra för gurkväxter och den som vill experimentera kan också prova genom handpollinering att till exempel korsa olika sorters vintersquash för att se om man kan få fram en odlingsvärd ny sort.
När det gäller de korsbefruktande växterna måste man också tänka på inavelsrisken. En självbefruktande planta pollinerar sig själv och bär alltså på allt genetiskt material. Det innebär att man kan bevara sorten genom att ta frö endast från en planta. De korsbefruktande däremot rekombinerar ständigt sitt genetiska material genom att pollen från olika plantor blandas. För att behålla det genetiska materialet för sorten behöver man alltså flera plantor, gärna 10-20 stycken som får korsa sig med varandra. Gör man inte detta riskerar sorten att utarmas, få sämre tillväxt och på sikt bli infertil. Det är också viktigt att välja ut de plantor som är representativa för sorten för att behålla den intakt.
Tvååriga
Allra svårast att fröodla är de korspollinerade tvååriga växterna, till exempel vitkål och morötter. De här växterna blommar först andra året och man måste alltså bevara roten eller vitkålshuvudet över vintern. Övervintring kan ske i jordkällare och på våren sätter man tidigt ut rötter eller huvuden som under sommaren går i blom. Eftersom få människor idag fröodlar är risken att grannen har en vitkålsplanta i blom mycket liten. Däremot måste man för många av de här växterna ta hänsyn till vilda släktingar och odlade jordbruksväxter.
En annan aspekt man måste vara medveten om vid fröodling är att man inte kan utgå från så kallade F1-hybrider. En F1-hybrid är den första avkomman av två korsade sorter och om man tar frön från hybriden får man räkna med att egenskaper både från moder- och faderplantan kommer fram. Sorten blir alltså inte ren utan kan uppvisa en rad kombinationer. F1-hybrider är idag vanliga, framför allt hos kommersiella odlare som på så sätt kan få fram mycket enhetliga grönsaker. För husbehovsodlaren är standardsorterna och framför allt gamla arvesorterna som inte är lika konstanta i sina egenskaper många gånger mer odlingsvärda. Dels ger de en mer varierad skörd – allt blir inte klart på en gång – vilket är en fördel i den lilla odlingen. Dels bär de på ett rikt genetiskt material som ofta kan anpassas till de lokala förutsättningarna.
Fröskörd
Fröskörden bör ske i torrt väder när fröet är fullt utvecklat och nästan ramlar av. Om fröerna inte mognar samtidigt får man skörda i omgångar. Bred ut dem på tidningar och rör om då och då för att få in luft. Tröskning kan ske med slaga om man har större mängder. Annars går det bra att ta ut fröerna för hand. Håll gärna till utomhus så blåser fröskalen lätt bort och fröet blir kvar.
Förpacka frön i luftiga påsar och förvara torrt och svalt. Fröer kan även bevaras i kyl och frys men då i lufttäta förpackningar. Hållbarheten för fröer är väldigt olika. Frön från palsternacka och dill håller sig bara något år medan till exempel tomat och melonfrön kan hålla sig tio år eller mer.
