Omhuldad kålrot, god gammal gråärt
Text: Maja-Lisa Perby
Äldre slag av ärter blommar i en palett av färger, klänger livligt på höjden, och smaken kan jämföras med kikärter eller bondbönor. Kålrötter av äldre sort uppvisar en mångfald fasoner, somliga smakar milt och lent medan andra har som en kryddighet i smaken.
Den nyligen utkomna boken om Fröuppropets kulturarv är den givna boken för den som lockas av ärter, bönor, kålrötter och gröna blad från svensk tradition. I boken möter man sådana köksväxter som en gång odlats runt om i landet, väl anpassade till traktens förutsättningar – och som fortfarande odlas i levande tradition på många enskilda platser.
Till Fröuppropet har det kommit kålrotsfrön från en nordlig del av Sverige som befinner sig perifert i förhållande till jordbruksbygderna. Var och en av dessa icke standardiserade kålrötter har sin egen ton i kålrotssmaken. Bilden visar kålroten ”Klint Karin” hemmahörande i Hälsingland. Foto: Lena Nygårds
För drygt tio år sen påbörjade Fröuppropet en insamling av äldre köksväxter som odlats i trädgårdar och på åker. Man var sent ute, den ena efter den andra av de många olika sorterna av äldre köksväxter hade försvunnit ur odling. Men resultatet blev över förväntan. Sammantaget gav de mer än 270 fröprover som sändes in en så mycket rikare bild av svensk odlingshistoria och matkultur. För att ta ett exempel: sedan lång tid har föreställningen att rovor inte längre används till människoföda varit förhärskande i samhället i stort. Men i boken från Fröuppropet framträder hur man i nordliga trakter månar om rovan, odlar flera olika sorter, känner varje sorts särskilda företräden, och gärna äter den både rå och tillagad. Gråärter – som har varit som bortsuddade ur det allmänna medvetandet – är ett annat av bokens många exempel på traditioner som sträcker sig långt bakåt i tiden, och som förvaltas i all stillsamhet. Ännu spirar gråärter i trädgårdar och på åkerlyckor på många håll i landet, man njuter av dem färska för den goda och tydliga ärtsmakens skull och/eller som torkade tillagade enligt den tradition man tillhör. På punkt efter punkt, köksväxt efter köksväxt, blir resultaten från Fröuppropet ett viktigt komplement, för att inte säga korrektiv, till schablonmässiga uppfattningar om svensk odling och matkultur.
Den typiska köksväxten bland de fröer som sändes in till Fröuppropet är en sådan som en gång odlades på ett mindre lantbruk, som förvaltats av barn och barnbarn, och som flyttat med till samhällen och villaträdgårdar. Bilden visar provodling på Julita sommaren 2006, längst fram trädgårdsbönor, i bakgrunden de 126 (!) ärtsorterna. Foto: Matti Wiking Leino
De fröprover som sänts in till Fröuppropet har undersökts allsidigt. Fröna har provodlats, man har noterat växtsätt och en rad andra egenskaper av betydelse för den praktiska odlingen. Fröna har undersökts genetiskt för att jämföras med kulturväxter som finns bevarade sedan tidigare i Nordiska genbanken. En annan del av projektet har handlat om dessa äldre köksväxters plats i den vardagliga kulturen, såväl vad gäller odling som kosthåll.
Bokens författare har båda varit centrala för verksamheten inom Fröuppropet. Lena Nygårds, som varit projektledare för Fröuppropet, är kulturvetare och författare; Matti Wiking Leino är agronom och kulturväxtforskare; båda är aktiva i föreningen Sesam (som har varit en föregångare till Fröuppropet vad gäller att samla in frön till äldre slag av kulturväxter).
För sju år sen, då Fröuppropet pågått endast några år, kom en första skrift, Vi odlade till husbehov. Redan den var unik i sitt slag. Anslaget är detsamma nu, det har fyllts ut och blivit till en sällsynt lödig bok. Det har tillkommit så många fler pusselbitar under de år som gått sedan den förra boken, men det avgörande är att författarna nu betraktar hela materialet med andra blicken – den som inom sig rymmer en eftertankens mognad.
Boken, som utgör Fröuppropets slutrapport, ger en rik inblick i ett svenskt kulturarv av äldre köksväxter. Bokens titel anspelar på den långa rad av enskilda personer, många av dem kvinnor, som har utfört en kulturgärning i det tysta genom att förvalta äldre sorter av exempelvis kålrötter och bönor.
Lena Nygårds insats har varit avgörande för den rika och allsidiga bild av äldre köksväxter som man får genom boken. De upplysningar som åtföljt de insända fröerna har ofta varit knapphändiga. Lena Nygårds har agerat spårhund med den äran, tagit kontakt med dem som sänt in fröer, ställt frågor, kommit tillbaka och frågat om igen i ljuset av det som hon fått reda på. På så sätt har sådant som legat lite undangömt och fördolt för uppgiftslämnarna själva kunnat komma i dagen. I boken har Lena Nygårds fullföljt det hon lyckats få fram genom att med omsorg gestalta vad det enskilda fröet har att ”berätta”.
Tillsamman taget har det blivit en bok som på ett förnämligt sätt åskådliggör det kulturarv av äldre köksväxter som växer fram ur – och har sin kraft i – det enskilda fallet. Boken är systematisk i all stillsamhet, samtidig sprudlar texten av liv och lust, och Ingrid Henells layout stöttar texten varsamt och väl. Läsaren kan gå in i boken på en sida lite på måfå, röra sig framåt och bakåt – man känner sammanhanget, och man hittar behändigt vidare. Det är en bok som inbjuder till att läsa just så, än om en ärta, än om en kålrot, och att återvända till ärtan igen.
Att ha äldre köksväxter i trädgårdslandet, se dem växa och utvecklas, ger särskild glädje. Till Fröuppropet kom det in fröer till inte mindre än 16 sorter av den klassiska gråärten, ”Rättviksärt” (bilden) är ett exempel. För den hemmaodlare som vill bekanta sig med den smakrika gråärten går det att få frö genom Grönt Kulturarv® liksom genom föreningen Sesam. Foto: Matti Wiking Leino
I boken finns så många detaljer att glädjas åt, var och en kan samla på sig av goda upplysningar utifrån egna intressen. Ur bokens många enskilda fall växer fram en bild av var köksväxter har odlats, i trädgården eller på åkern, och vilka som har varit så nära och kära att de fått sin plats alldeles invid huset; likaså får man inblick i vilka grönsaker som kunde finnas i en hemmaodling i Skåne i början av 1900-talet eller i ett köksland i Dalarna några årtionden senare. Ord och benämningar på dialekt drar förbi, som det bohuslänska och västgötska ”ärtepongar” för ärtbaljor, de skånska ”puggor” och ”botter” för gråärter och ”bottegröd” som namn på en rätt kokt av gråärter och potatis; eller ta benämningen ”kallgård” för köksträdgård i Småland, ”kåljala” för ett inhägnat område på åkern för rotfrukter i Medelpad eller ”soewattn”, benämning i Älvdalen på en klassisk soppa där kålroten har sin givna plats.
För den som väntar sig att få en geografisk överblick med kartornas hjälp finns en skönhetsfläck att rätta till inför nästa upplaga. Åtta sorter av brytbönor har sänts in, men kartan visar endast en prick med den angivna färgen. Och vad gäller ärter, en stor och viktig grupp bland de insända fröerna, har färgsättningen dessvärre blivit sådan att det är ogörligt att skilja de olika slagen av ärter från varandra.
Officiellt är Fröuppropet avslutat, i praktiken fortsätter det att droppa in fröer: ”i skrivandes stund [kom] en liten, liten kokärt in till uppropet”, den första i sitt slag, står att läsa i boken. Boken vänder sig också direkt till läsarna för att om möjligt få ytterligare upplysningar; ett exempel är blåärten ”Holma kvarn”, där det enda man vet är att den en gång lämnades in till Föreningen Sesam av en namngiven person. Och bara någon månad efter det att boken lanserades på trädgårdsmässan i Älvsjö, skrev Lena Nygårds i ett mejl ”Redan nu har jag fått in tre nya ’gamla’ ärtor som jag inte kan låta bli att börja nysta i.” Någon vecka senare, då hon var i färd med att planera årets odlingar, skrev hon ”I år ska jag bara odla för min egen lusta, inte odla för Fröuppropet.” Men visst skulle hon det, ändå. ”Jo, en nyinkommen sockerärt som ska bli 2,5 meter hög, den ska jag provodla.”
Mer:
Klint Karins kålrot och Mor Kristins böna kan beställas genom:
www.slu.se/pom eller www.slu.se
Mycket eller lite?
I boken från Fröuppropet redovisas drygt 170 köksväxter och några enstaka blommor – är det mycket eller lite? Det beror på hur ljuset faller. Säg i stället 16 sorter av gråärter – denna ärta som så länge varit borta ur det allmänna medvetandet – med god spridning över landet, 15 sorter av bruna bönor från sydliga landskap, 12 sorter av kålrötter i ett ”bälte” som sträcker sig från Dalarna och Jämtland till Medelpad, Ångermanland och Västerbotten, och inte mindre än 20 sorter av potatislök, den lök som föregick den gula löken i svensk odling. Lägg därtill att man i åtskilliga fall får en god bild av den historik som hör samman med det enskilda fröet. Då är saken klar, detta är mycket!
Ibland tar spåren bakåt snabbt slut – en person på ett bleknat foto, ett namn på en by, inte mycket mer. Ibland kan man följa hur sorten rört sig mellan orter och landskap, inom en släkt, mellan vänner, i led efter led; ibland leder spåren till en alldeles bestämd plats eller situation (som brytbönan köpt på ett torg i Frankrike 1954 eller en annan böna av samma slag som stammar ur en svensk fröpåse); ibland sträcker sig spåren bakåt i tiden tills de förlorar sig (så som den trotjänare till köksväxt som mormor hade och som kan ha kommit från den gård som varit i släkten sedan 1700-talet). Bland Fröuppropets köksväxter finns åtskilliga som har odlats i tre-fyra generationer – men så rör det sig också om ärter, bönor, kålrötter och lökar som man förvaltar som de släktklenoder de är.
Frön till äldre köksväxter
För läsaren väcks nyfikenheten och lusten att påta ner frön från äldre köksväxter i egen täppa eller i kruka på balkong. Det går att få tag i fröer till några av de köksväxter som beskrivs i boken. Under varumärket Grönt Kulturarv® finns sedan drygt ett år en brun böna, en bondböna och en gråärt att beställa; fler fröer kommer till efterhand som växterna uppförökas och blir tillgängliga för att sprida. Ett gott råd, som alltid, är att gå med i föreningen Sesam, där man praktiskt verkar för att bevara mångfalden bland köksträdgårdens och åkerns växter. Som medlem i Sesam kan man rekvirera fröer ur ett stort utbud med många äldre köksväxter, däribland sådana som redovisas i boken från Fröuppropet.
Läs mer:
Föreningen Sesam: www.foreningensesam.se
Grönt Kulturarv®: www.slu.se/pom