Från Odlaren

Text: Anders Lund

Mikroorganismer frigör mycket växtnäring när de vittrar mineral i marken.

Mykorrhiza finns i jordens organiska ytlager. Det är känt sedan länge. Men sådana svampar finns också längre ner i mineraljorden är inte lika känt. Där vittrar de berg. Vissa av de mykorrhiza-bildande svamparterna finns bara i mineraljorden och inte alls i ytskiktet.

Nästan alla skogens träd lever tillsammans med svampar. Trädrötterna koloniseras av symbiotiska svampar med så kallad ektomykorrhiza. De är väldigt viktiga för växternas upptag av näring i de översta organiska skikten av jorden och svamparnas mycel tar upp näringsämnen (mineraler) och vatten som transporteras till träden. I utbyte får svamparna socker från trädens fotosyntes.

Vittringen kan bli mycket stark, när miljön närmast svamphyferna görs sur med hjälp av mikrobernas utsöndringar. Dessa mikroorganismer lever alldeles runt svampen, precis som du har mikrober på tänderna i munhålan. I den sura miljön frigörs mineralnäring som är viktiga för träden; precis som när du har ätit och munhålans mikrober skapar en så sur eller i våra fruktträd.

Mykorrhizasvampar, och nedbrytande svampar konkurrerar med varandra om markens näring. Inte bara konkurrerar förresten, i själva verket krigar olika svampar om territorier och stjäl näring från varandras mycel precis som myrors och människors samhällen bråkar om knappa resurser.

De svampar som vi brukar kalla för just svampar bildar stora synliga fruktkroppar; till skillnad från till exempel mögel och jäst, som ju också tillhör släktet svampar. Dessa så kallade basidsvampar finns ofta i skogen, och är ur ett matperspektiv uppdelade i ätliga, oätliga och giftiga svampar. Men i gruppen basidsvampar finns såväl mykorrhizabildande som nedbrytande svampar.

Mest känd bland ektomykorrhizasvamparna är kantarellen. Och det kanske är just mykorrhizan som är problemet när man försöker odla kantarell. Till skillnad från champinjon, som lever i hästgödsel (och som man därför kan odla i en låda under sängen) och vissa skivlingar som lever på död ved, kräver kantarellen en levande partner som dessutom är vid god vigör. Det räcker alltså inte att stoppa en bit björkved i en låda under sängen eller i en annan lämplig lokal — det krävs levande träd och i det här fallet levande björk.

Mykorrhizasvampar i underjorden

Kantarellens mycel finns ganska nära markytan i den näringsrika myllan. Åtskilliga mykorrhizabildande svampar kan emellertid också återfinnas mycket längre ner i den underliggande mineraljorden.

Fast där nere är artsammansättningen en annan än i jordens övre skikt. Vid en ny fältstudie kunde tre nya arter identifieras; arter som endast återfinns i mineraljorden och inte alls i ytjorden.

Viss mykorrhizza trivs i mineraljord

Eftersom man ännu inte riktigt vet hur de här svamparna lever, forskas det en del i den frågan. V id ett försök planterades tallplantor mitt i kärl där jorden delats upp vertikalt, och ena halvan bestod av mineraljord men andra halvan av torv.

På så sätt kom hälften av tallplantans rötter att växa in i mineraljorden och andra halvan av tallrötterna växte in i torven.Tallplantans rötter var koloniserade av ektomykorrhiza-svampen Hebeloma crustuliniforme. Efter fjorton veckor kundeman tydligt se att det bildats mer rötter och mycel i mineraljorden än i torven.

Genom att använda radioaktiv koldioxid kunde forskarna så visa att hela 80 procent av det kol som rotsystemet tagit upp i försöket hade transporterats till den sida av odlingskärlet där mineraljorden fanns.

Forskarnas slutsats är att den undersökta svampen var aktivare i mineraljord jämfört med i torv. Försöket visade också att svampenväxte sig större och transporterade mer kol till fläckar av kalifältspatsand än till fläckar av kvartssand, som är svårare attbryta ner.

Det är Anna Rosling och Roger Finlay vid institutionen för skoglig mykologi och patologi vid SLU i Uppsala, som tittat närmare på svamparnas bidrag till trädens näringsförsörjning och försökttolka resultaten. Både laboratorieförsök och fältstudier har använts för att få fram resultaten. Forskarna menar att samspelet mellan växter, svampar, bakterier i jorden är långt ifrån kartlagt.

Det man vet säkert är att svamparna ökar vittrandet av mineraler, genom att skapa miljöer inte bara lokalt utan också på mikronivå. Ämnena i jorden och berggrunden samspelar med bakteriefloranoch blir avgörande för hur fort materialet vittrar. Ser man på det hela som ett näringsflöde blir det väldigt svårt att skilja mellan vad som är biologiskt och icke biologiskt i de kemiska processerna. De båda forskarna säger också att mikroorganismernas betydelse för vittringen av mineral i skogsmark är mycket underskattad.

Genom att kombinera fysiska krafter med kemisk aktivitet får svampar tag i mineraler att vittra. På så sätt får värdträden ökad tillgång till näringsämnen och med sitt bidrag av kol till svampen blir det en turboeffekt som sätter fart på materialflödena. Alla levande organismer behöver näring: på atomnivå består ämnenaav syre, kol, väte, kväve och mineraler. På molekylnivå handlar det om olika kombinationer av dessa.