Gröngödsel fungerade långt innan vetenskapen förklarat varför

Från Odlaren 4-1997

Text: Anders Lund

Gröngödslingen är mycket gammal och har särskilt i Medelhavsländerna använts sedan urminnes tider. ”I de romerska författarnas skrifter omtalas och förordas gröngödslingen ofta, så t.ex. av Columella, som säger att ”lupiner, bönor, ärter, linser och vicker gödsla jorden”. Plinius berättar också att man i Makedonien och Thessalien odlade bondbönor, men när plantorna voro i full blom nedplöjdes de i jorden till gödsel. Med romerska rikets fall blev denna jord-förbättringsmetod i likhet med så mycket annat bortglömd eller förbisedd.”

Så skriver Ossian Lundén i boken Jord och gödsel i trädgårdsbruket, utgiven år 1923. Hans Molisch skriver 1919 att uppskattningsvis 250 miljoner kilogram kväve årligen utvinns ur luften bara i Tysklands balj växtodlingar.

Gröngödsel fungerade utan vetenskapliga förklaringar

I slutet av 1800-talet strävade man efter att höja avkastningen. Gröngödslingen fick en renässans, framför allt i Tyskland, där man med framgång drev jordbruk helt utan kreatur enbart med hjälp av gröngödsling. Att det fungerade visste man, men någon vetenskaplig förklaring fanns inte.

Columnella beskrev det romerska jordbruket år 62 e Kr: ”Saknar lantbrukaren gödsel, kan han utså lupiner, som då böra nedplöjas när de blomma.”

Det bönderna i århundraden iakttagit, att baljväxter ”liksom själva gödsla jorden”, resulterade småningom i vetenskapliga undersökningar. Professor Hellriegel och hans assistent Willfarth (1886-88) konstaterade att:

• baljväxterna förmår tillgodogöra sig luftens kväve,
• det sker med hjälp av vissa i jorden förekommande mikroorganismer.
• det räcker inte med att jordbakterierna finns närvarande
• ett symbiotiskt samliv mellan baljväxter och mikrober måste till samt
• knölarna på baljväxternas rötter är nödvändiga för att det hela ska fungera.

Från början trodde man att knölarna på ärtrötterna var sjukliga bildningar. När den första kända avbildningen gjordes av Mal-pighi år 1687 antogs det vara gallbildningar.

Den holländske bakteriologen Bijerinck upptäckte (enligt Ossian Lundén) år 1888 de i rotknölarna levande bakterierna, som döptes till Bacillus radicicola. Men M. Woronin var före och upptäckte detta redan 1866 (enligt Dr Hans Molisch, Wien).

År 1890 lyckades polacken Prazmowski renodla bakterierna och framkalla knölbildningar i ärtväxter genom att infektera ärter odlade i steril miljö med dem. och slutligen också förklara hur bakterierna tränger in i växten genom rothåren och arbetar sig vidare från cell till cell in i rötterna, för att medverka till bildandet av knölar fulla med nyttiga bakterier.

Efter detta fick gröngödslingen ett ännu större uppsving, men det var långt innan konstgödslet slagit igenom.

Mångsidig nytta

”Gröngödselns verkningar på jorden äro både mångfaldiga och mångsidiga. Genom gröngödsling blir jorden rikare på växtnäring, bakterielivet i jorden befrämjas, jordmånen blir i fysikaliskt och kemiskt avseende förbättrad och för kulturväxternas rötter banas vag till de djupare jordlagren. som äro rika på fuktighet och mineralisk naring.”, skriver Ossian Lundén.

Varje växtdel som myllas i jorden tillför näring. ”Inplöjes grödan, blir jorden självfallet därigenom icke rikare på dessa ämnen än den förr har varit. Däremot kunna dessa ämnen nu förekomma i en lättare upplöslig form och genom de djuptgående gröngödslingsväxternas rötter, särdeles då baljväxter användas, ha sannolikt en mängd av dem upphämtats från alven. När så gröngödslingsväxterna inplöjas eller inmyllas i matjorden, stannar all denna samlade, lättlösliga näring i matjordslagret.”

Växten hämtar sina organiska beståndsdelar huvudsakligen från luften. Kolet kommer från luftens kolsyra, kvävet åtminstone delvis genom baljväxterna från luften och fuktigheten från nederbörden. När så grödan förmultnar i jorden, blir denna rikare på mylla och organiska ämnen.

”Men gröngödslingen icke blott förökar matjordens växtnäringsförråd relativt och absolut, den bildar dessutom genom sin stora, lättupplösliga växtmassa en för jordens talrika bakterier och deras verksamhet särskilt ypperlig jordman, nar denna organiska massa småningom ombildas till mylla och gasformiga ämnen, vilka åter i flere avseenden utöva en gynnsam inverkan på jordens beskaffenhet.”

Gröngödslingen förbättrar också jorden fysikaliskt för kommande gröda. Mager och torr sandjord blir fuktigare och med sina djupa rötter luckrar gröngodslingsväxterna jorden till stort djup. Genomluftningen blir kraftigare, rotavsöndringarna löser upp svårlöslig växtnäring och dessutom bildar rötterna, när de förmultnat, rörformiga gångar, i vilka de efteråt odlade växternas rötter lätt kan tränga ned för att hämta näring och fuktighet.

Bilden visar hur potatisplantornas rötter på den högra sidan, där lupiner odlats som gröngödsel året innan, trängt ned i lupinrötternas gångar flera decimeter. På vänstra sidan, där gröngödslingsväxter inte odlats, håller sig rötterna i det övre matjordslagret. Dessa potatisstånd lider lättare av torka.

En annan fördel med odling av gröngödslingsväxter är att ogräset undertrycker och kväves under det täta växttäcket, bara de odlade växterna utvecklas tillräckligt snabbt och kraftigt.

Kväveeffekten viktigast

Gröngödslingens viktigaste effekt på jorden är att jordens halt av växtnäring direkt ökas genom det kväve, som baljväxterna upptar från luften. Men då krävs att baljväxterna också odlas så att de kan utnyttja sin förmåga att binda luftens fria kväve.

Kostnaderna inte oväsentliga

På 1920-talet ansågs kostnaderna för gröngödsling vara ringa: priset för fröet, arbetskraften och jordräntan är allt. I dag tillkommer maskinkostnaden.

Gröngödsling användes främst på mager sandjord och annan mullfattig jord, där det gällde att snabbt och kostnadseffektivt öka mullhalten och förbättra fuktighetsförhållandena. Detta gjordes också genom att lägga på torv- eller dyjord, eller genom att gödsla med kreatursgödsel, kompost eller annan organisk gödsel.

”Därför inskränkes gröngödslingen vanligen till sådana platser, där man icke har tillgång till dylika jordförbättrings- och gödselmedel, där den naturliga gödseln ej förslår till mer än en del av odlingen, eller där odlingen är så långt avlägsen att transporten dit av naturlig gödsel omöjliggöres eller blir för dyr genom de långa avstånden. ”

Gröngödsling ersätter gödsel

Gröngödsling kan helt eller delvis ersätta annan kvävegödsel. Då kan man mycket väl utsträcka gröngödslingen också till andra jordarter än mager sandjord. I Sverige har gröngödsling använts i trädgårdsodlingen främst för att berika jorden med mullämnen och kväve, men också för att fysikaliskt förbättra jordmånen.

Växtval

De växter som används till gröngödsling får inte ha för lång växttid. Rotsystemet bör vara kraftigt och väl utvecklat, så att den så litet som möjligt är beroende av nederbörd, vid ordentlig skötsel och gödsling skall den lämna en jämn och säker gröda, och slutligen producera en så stor växtmassa som möjligt. Dessutom bör utsädet vara billigt och lätt tillgängligt.

Baljväxter är att föredra eftersom de kan tillgodogöra sig luftens fria kväve. Andra växter, såsom bovete, vårraps och gulsenap, saknar denna förmåga.

Följande gröngödslingsväxter rekommenderas av Ossian Lundén: gulblommig lupin, blåblommig lupin, vitfröig lupin, serradella, humleluzern, ärter, vicker, hästbönor (åkerbönor) och rödklöver samt bovete, senap och raps. Hans favorit är dock blåblommig lupin.

Blå lupin

Blå lupin (Lupinus angustifolius) anses vara den värdefullaste av lupinarterna till gröngödsling och ger den största växtmassan. Den växer redan som ung mycket snabbt så att den kväver ogräset och dess rötter tränger mycket djupt ned i jorden.

”I allmänhet ha lupinerna fått största utbredning och anseende som gröngödslingsväxter emedan de äro mycket nöjsamma med avseende på jordmån och hava ett kraftigt och djuptgående rotsystem, så att de i sandjord (t. ex. på Lupiz i Altmark, Tyskland) förmå tränga ned ända till 1,5 m. På våren äro lupinerna emellertid ganska ömtåliga för frost. Utav de många olika lupinarterna odlas för gröngödslingsändamål huvudsakligast: gul lupin (L. luteus), blå lupin (L. angustifolius) och vitfröig, blåblommig lupin (L. angustifolius albus).

Tidigare förordades mest de gulblommiga lupinerna, men sedan jämförande försök visat, att de blå förmå samla största mängden kväve, samt att de mogna tidigare och således bättre passa till fröodling, har man börjat mer och mer övergå till blå lupin.

År 1895 anställdes vid Flahult i Sverige ett jämförande försök med gula, blå och vitfröiga lupiner på mager sandjord. Alla tre sorterna utvecklades synnerligen kraftigt och lämnade en ovanligt stor växtmassa. Per hektar skördades i stjälkar och blad:

Den blå lupinen stod således även här som nummer ett och tillförde jorden i ovanjordisk substans över 200 kg kväve, eller lika mycket som i c:a 42.000 kg stallgödsel. Däri äro då ej inberäknade de mängder, som med stubb och rötter införlivats med jorden, och vilka sannolikt voro rätt avsevärda.”

Oavsett jordmån bör man se till att jorden först ympas med bakterier, om den aktuella baljväxter inte odlats där under de senaste 6-7 åren.

Finska erfarenheter

Pomologen Björn Lindberg beskriver hur blåblommig lupin använts för gröngödsling i Finska Trädgårdsodlaren februari 1913:

”Lupinen är egentligen en ren sandjordsväxt, dock kan den med fördel användas på all mineral gödselrik jord, utom på sur, illa dikad jord, alltför tung (styv) lera, på djup mulljord och ej heller på nyss kalkad jord. En alltför mager jord lämnar ej nödig gröngödslingsmassa, varför jorden, där så erfordras, före sådden bör erhålla kali och fosforsyra i nödig mängd samt gärna vid eller kort före utsåendet av fröet en liten giva kväve i form av chilesalpeter eller naturlig gödsel, vilken inharvas alldeles grunt. Lupinen är ju en bland de främsta kvävesamlarna, men är det dock fördelaktigt att giva densamma vid sådden något kväve, vilket lätt kan upptagas av den unga plantan, då det naturligtvis tager någon tid innan bakteriell vet hos densamma är i full utveckling. Den lilla givan av gödsel avser att påskynda detta bakterieliv.

Lupinen har liksom övriga baljväxter sina speciella bakterier. Därför är det synnerligen fördelaktigt att till jord, på vilken lupiner ej tidigare odlats, tillföra ympjord frånfall, där lupin tidigare vuxit. Emellertid låta kvävebakterier, hörande till andra baljväxter, anpassa sig för lupinerna, men därtill fordras tid, varigenom det första insåendet av lupiner stundom utfaller mindre väl.

Den blå lupinen bliver omkring 1,10 m hög. och då den förgrenar sig skäligen starkt

• ju kraftigare jord, desto bättre förgrenad
• lämnar den liven en stor gröngödslingsmassa: man uppgiver denna till ungefär 40.000 kg pr. hektar. Dessutom har den ett starkt, djuptnående notsystem, vilket är mäktigt att tränga långt ned i alven, som härigenom bliver i betydlig grad förbättrad för följande växtlighet. Lupinfröet är stort som en kaffeböna och påminner även i övrigt något om en dylik. Av detsamma utsås, så snart starkare frost ej vidare är att frukta, 200 kg pr. hektar (=2 kg pr. ar) och inmyllas grunt. Fröet bredsås vanligen.

Lupinplantan utvecklar sig snart kraftigt och kväver spirande ogräs varigenom den gör sig ytterligare förtjänt av odlarens uppmärksamhet. Då den bla lupinen i början av augusti står i full blom, är det lämplig tid att inmylla densamma. Härvid har jag förfarit på följande vitt. Gröngödslings-mässan, som ju är omkring 1,10m hög och sålunda omöjlig att direkt nedplöja, har nedvältats, varpå densamma sönderskurits med för tillfället skärpt spad- eller tallriksharv. Genom detta förfarande har lupinmassan lätt kunnat nedplöjas. Nedplöjningen har skett grunt, omkring 10 cm. Då det gäller att det inplöjda gröngödslings-lagret ligger fullkomligt täckt, d.v.s. så att luften ej blir i tillfälle att uttorka detsamma, har jag genast efter nedplöjningen vältat och därpå alldeles lätt harvat fältet.

Inom några veckor är gröngödselmassan fullkomligt förruttnad och förmultnad och kan jorden sålunda vid höstbruket i vanlig tid plöjas. Denna plöjning bör ske till fullt djup, varigenom gröngödselmassan ej kommer i dagen, utan fortfarande ligger inbäddad i jorden.

Då arealen är så liten, att det ej lämpar sig att använda dragare för gröngödslingens nedbringande i jorden, användes naturligtvis handredskap för samma ändamål.

Enligt egen mångårig erfarenhet kan jag på det allra bästa rekommendera ovan inskrivna gröngödslingsmetod. Den lämpar sig synnerligen väl vid förbättrandet av jord för blivande trädgårdsanläggningar och har i detta syfte av mig mångenstädes med stor fördel använts”.

Källor:

bl a Ossian Lundén, Jord och gödsel i trädgårdsbruket, 1924. Hans Molisch. Trädgårdens livsföreteelser, 1919.