Rabarbern är en av de första växterna som vaknar om våren i trädgården. Just då, när nästan inget annat ätbart kommit upp, gläds man åt att kunna gå ut och skörda några stjälkar till paj eller kaka. Men så mycket mer gör de flesta inte av sin rabarber och många tänker inte ens på att sköta om plantan.
Men rabarber har haft en mer framskjuten plats i trädgården och dessutom varit mycket eftertraktad på grund av sina medicinska egenskaper. Om dess spännande kulturhistoria kan man läsa i en nyutkommen bok av Ingar Nilsson som kort och gott heter “Rabarber”.
Medicinalväxt
Inom den traditionella kinesiska medicinen har man känt till och använt rabarber under flera tusen år. För att ha någon medicinsk verkan duger dock inte stjälkarna utan det är roten som används. Rabarber, eller rheum som den heter på latin, har en laxerande och sammandragande effekt och den har använts mot magsjukdomar, febertillstånd som malaria och olika kvinnliga besvär. Inom den kinesiska medicinen anses den ha en kylande effekt och motverka värmetillstånd som förstoppning.
Under antiken hade ryktet om rabarberns helande effekt spridit sig till Europa och den var känd både i Grekland och Rom. Troligtvis importerades roten från områden vid Svarta havet. Den kinesiska rabarberroten, som har en starkare medicinsk verkan, tror man kom till Europa först på 700-talet via Sidenvägen och den omnämns vid denna tid båda av persiska och arabiska läkare.
På 1200-talet reste Marco Polo österut till Mongoliet och Kina och han rapporterade att han såg rabarbern växa på otillgängliga platser. Hundra år senare började europeiska botaniker att söka efter den åtråvärda roten. Men att finna den rätta rabarbern visade sig svårare än vad man trott. De finns nämligen många olika sorters rabarber men endast en med medicinsk effekt. Hur den såg ut visste botanikerna inte eftersom européerna hittills endast hade haft kontakt med den torkade roten.
På 1600-talet trodde man att man hittat rätt då en läkare fann en okänd rabarbersort i det som numera är Bulgarien. Växten, som går under namnet Rheum rhaponticum, spreds över Europa och hamnade i de flesta botaniska trädgårdar och den beskrivs även av Linné. Men test av roten visade att den inte hade någon medicinsk effekt och jakten på medicinalrabarbern gick vidare.
På 1600- och 1700-talen ökade handeln med rabarberrot. Först var det ryska köpmän som tjänade stora pengar på roten genom att handla med karavaner från Mongoliet. Handeln togs sedan över av européer som sjövägen tog sig till Bortre Orienten. Även båtarna i det svenska ostindiska kompaniet tog med sig rabarberrot hem och på de svenska apoteken var rabarberroten en av de dyraste varorna.
På 1700-talet hittade botanikerna flera sorters rabarber och provodlingar pågick på många ställen. Vid ett flertal tillfällen trodde man att man hade funnit den äkta medicinalrabarbern men varje gång visade det sig att roten inte hade den rätta effekten.
1753 tog några köpmän med sig rabarberfrön till Moskva. De odlades upp i den botaniska trädgården och fröna spreds sedan vidare över Europa. Snart förstod botanikerna att de har hittat rätt. Den äkta medicinalrabarbern har äntligen blivit funnen!
Läkaren och botanikern Peter Jonas Bergius var en av dem som först började odla den nya medicinalväxten i stor skala. Frön skickades ut till odlare runt om i Sverige och rabarber blev en viktig del av den medicinska arsenalen och användes bland annat mot dysenteri.
Men den inhemska odlingen lyckades aldrig helt övertyga apotekarna som föredrog att köpa in roten från Kina. I Europa avklingade rabarberodlingen men intresset för roten kvarstod ända fram till mitten av 1900-talet. På svenska apotek kunde man köpa rabarberrot lång in på förra seklet och man beräknar att Kina vid denna tid exporterade 5-7 miljoner ton varje år.
Rabarber i maten
I början av 1700-talet började man i England använda rabarbern i köket. Först anrättades bladen men så småningom kom man på att även stjälkarna var smakliga. Motståndet mot rabarber var dock stort eftersom de flesta kände till rotens laxerande effekt.
Trädgårdsmästare förädlade på 1800-talet fram nya sorter av växten och så småningom tilltog intresset. I England kom man på att man kunde få fram tidiga stjälkar som var mycket mjälla genom att driva rabarbern på våren. Rabarberstjälkar blev nu en populär vårprimör och produktionen var så stor att man till och med gjorde vin på den. En annan orsak till rabarberns popularitet var att socker blivit billigare och kunde användas för att smaksätta de sura stjälkarna.
I Sverige började rabarbern användas mer allmänt på 1800-talet, både till söta och sura rätter. Tidigare hade man använt bladen som spenat men med tanke på den höga halten av oxalsyra är det knappast att rekommendera. Ända fram på 1900-talet kan man dock finna recept med både blad och blomknoppar från rabarbern.
Odling
Rabarber anses så lättodlad att de flesta inte anstränger sig och sköter om sina plantor. Ofta skördar man några stjälkar på våren och låter sedan plantan sköta sig själv. Men med lite skötsel kan man få mer ut av sin rabarber och njuta av skörden i många år.
Plantor kan köpas i handelsträdgårdar eller så kan man dela en gammal planta. Helst bör man plantera i ett soligt läge även om den klarar sig i halvskugga. Den trivs på väldränerad jord men de flesta jordar fungerar. Rabarber behöver näring, framför allt de första åren. Gödsla den på våren, gärna med stallgödsel eller hönsgödsel. Man kan också täcka omkring den, både för näringens skull och för att minska behovet av vattning.
Rabarberplantan kan skördas några gånger på våren liksom ytterligare ett par gånger på sensommaren, vänta dock tills plantan har blivit två år gammal. Det är viktigt att man inte tar alla stjälkar på en gång, en fjärdedel av plantan är lagom. Stjälkarna skördas genom att man bryter av dem vid basen, skär inte med kniv eftersom det kan skada roten.
En rabarberplanta brukar bli ungefär 10-15 år gammal men det händer att de överlever betydligt längre. När den börjar se hängig ut och enbart producerar smala stjälkar kan man dela den. Gräv då upp roten på våren och dela upp den i mindre plantor. Ta bort delar som ser döda ut och plantera ut dem.
För att få fram tidig rabarber kan man täcka med odlingsväv eller plast. Förr var det vanligt att driva rabarber mörkt vilket ger extra mjälla stjälkar och ofta användes speciella klockor som ställdes över plantorna. Ett modernt alternativ är att välta en hink över plantan.
Sorter
Numera finns det hundratals sorter av ätbar rabarber att välja på. Den vanligaste sorten i svenska trädgårdar är Victoria som har fått namn efter den engelska drottningen. Den ger i och för sig en bra skörd men är grön och inte så vacker i bladverket och ska man köpa en ny planta kan man gärna välja en annan sort. Victoria passar dock bra för drivning.
Mängden oxalsyra varierar och minskar generellt med plantans ålder men stjälkar som stått en hel säsong innehåller mer oxalsyra än de färska. Numera finns sorter med låga halter av oxalsyra vilket kan vara att föredra eftersom syran kan orsaka njursten. Sorter med lite oxalsyra är till exempel Elmsblitz, The Sutton och Spangsbjerg.
Smaken är inte beroende av oxalsyran. Istället är det äpplesyra som ger rabarbern dess karakteristiska smak. Är halten av äpplesyra för hög blir smaken mycket sur.
Många vill också att rabarberplantan ska vara dekorativ och väljer därför gärna sorter med röda stjälkar. Den vackra färgen beror på antocyaner, ett rött färgämne. Sorter med höga halter av antocyaner har rödare och mer genomfärgade stjälkar.
Nytt intresse
Odlingen av rabarber låg under många år nästan nere i Sverige men de senaste åren har intresset tänts på nytt och flera lantbrukare, framför allt i Sörmland, har åter börjat odla rabarber. Till odlingen används mikroförökade plantor från elitplantstationen på Balsgård.
Vid mikroförökning tar man en bit från tillväxtpunkten på en planta och odlar i en näringslösning. Metoden innebär att plantburna sjukdomar som virus försvinner samtidigt som man behåller alla egenskaper hos den ursprungliga växten.
Det nyvaknande intresset har också lett till rabarberfestivalen som varje år anordnas i Sörmland. Här kan man köpa rabarberplantor, tävla om bästa paj och besöka rabarberodlare. 2008 räknar man med att ordna en ny festival i maj.
Källa: Rabarber, Ingar Nilssson, Natur & Kultur
