Skriv ut

Från Odlaren 2-2013

Text: Karin Jansson

Många intresserar sig idag för att hålla bin – även i stadsmiljöer. Samtidigt hör vi allt mer om bidöd och sjukdomar som slår ut hela bisamhällen. Detta har fått fler och fler i världen att hålla bin på ett mer naturligt sätt – och även i Sverige finns några entusiaster som ägnar sig åt naturlig bihållning.

Människan har i tusentals år försökt att få honung från bin. Det har funnits många varianter på enkla kupor som skulle göra det möjligt att få del av det åtråvärda guldet – ett sötningsmedel som naturligtvis har stått högt i kurs i tider då raffinerat socker ännu inte var uppfunnet.

På 1800-talet utvecklades de bikupor som vi idag ser i vårt land och i resten av västvärlden. Kuporna är ofta av trä och består av lådor som staplas på varandra. Systemet bygger på att man har ramar med celler av vax som bina kan använda både för att lagra honung och för att lägga ägg och föda upp nya bin.

Dessa bikupor gjorde det möjligt för biodlingen att bli mer storskalig. I Sverige har vi fortfarande många små hobbyodlare men i t ex USA finns det istället storskaliga biodlare som har bikuporna på lastbilsflak. Bina fraktas runt till åkrar som behöver pollineras. En del av året kan de alltså flyga runt och pollinera mandelblommor; senare på året förs de till rapsfält och apelsinodlingar.

Bidöd

Under 2000-talet har det kommit många varningssignaler när det gäller binas hälsa. På flera håll i världen har stora delar av tambina dött, ofta mycket snabbt och utan att biodlaren har kunnat förstå varför. Man har kallat detta för Colony Collaps Disorder, hela samhället dör ut och biodlaren förlorar hela sin inkomst. Forskare och biodlare har försökt förstå mekanismerna bakom bidöden och förslagen på orsak har varit många: insektsgifter, elektromagnetisk strålning, miljögifter, undernäring mm. Något entydigt svar finns fortfarande inte, men mycket tyder på att bekämpningsmedel av klassen neonikotenider kan vara en stor bidragande orsak.

Men man kan också ställa sig frågan om den moderna biodlingens metoder också kan vara en bidragande faktor till bidöden. I USA fraktas bina långt och de pollinerar mest monokulturer, dvs. deras föda blir mycket ensidig. Man använder också antibiotika och en rad olika kemiska medel för att slå ut parasiter och sjukdomar som drabbar bin.

De som ägnar sig åt naturlig biodling frågar sig också om den moderna bikupan och de metoder som biodlare idag använder kan vara en orsak till sjukdomar hos bina. Ett exempel är t ex att biodlaren kontrollerar sina kupor regelbundet och då öppnar upp dem. Detta innebär att temperaturen i kupan faller (bina håller själva en konstant temperatur på 34 grader). Temperaturfallet gör att bina kan angripas av Varroa-kvalstret som inte reproducerar sig över 33 grader.

Naturlig bihållning

En topplistkupa håller på att byggas. Notera formen som ska efterlikna en ihålig trädstam. Listen med den heltäckande skivan kan flyttas så att utrymmet är precis lagom för storleken på det samhälle man för tillfället har. Foto: Elias Gustafsson Thörn.

bihallning2

På topplisten fästs en formad list som ger bina anvis­ning om var de ska bygga sin vaxkaka. Det finns olika variationer på profilen denna list kan ha. Foto: Elias Gustafsson Thörn.

Naturlig bihållning

Att i sin bihållning i första hand utgå från binas naturliga beteende kallas för apicentrisk bihållning. Ännu finns väldigt lite skrivet om detta på svenska men en bra ingång på engelska är boken The Barefoot Beekeeper av P.J. Chandler. Boken förklarar både varför man ska hålla bin ”naturligt” och hur man rent praktiskt kan bygga kupor som låter bina leva utifrån sina naturliga villkor. Chandler bygger sin bihållning på tre principer:

  1. Binas naturliga liv ska störas så lite som möjligt.
  2. Man tillför inget till kupan som är skadligt för bin och man tar inte ifrån bina något som de får problem med att förlora.
  3. Bina vet vad de ska göra. Biodlarens jobb är att lyssna på dem och ge dem optimala förutsättningar för att må bra.

Konventionell biodling

Om man ska följa de här principerna blir det svårt att använda de konventionella bikuporna eftersom de på många sätt inkräktar på binas naturliga livsföring:

Topplistkupa

Hur kommer det sig då att bikupornas konstruktion har varit den samma sedan mitten av 1800-talet? En del försök har gjorts för att förbättra konstruktionen men alla har byggt på systemet med ramar med förtryckta vaxceller och några större förbättringar har inte skett. P.J. Chandler föreslår i sin bok The Barefoot Beekeeper att man vågar gå ifrån tanken på fyrkantiga ramar och låter bina börja göra som de gör i naturen, dvs de bygger sina egna vaxkakor och de bestämmer själva storleken på cellerna och vax­kakans form. Ett sätt att göra detta är att använda en helt annan modell på kupa som på engelska kalla top bar hive, på svenska kan man översätta det med topp­listkupa.

I naturen föredrar bin att bygga sina kupor i ihåliga träd med en storlek på 30-60 liter. De vill gärna ha en låg ingång och de täcker insidan av kupan med propolis. De bygger sedan vaxkakor och anpassar kakans form efter sina behov.

En topplistkupa är en avlång låda med en smalare botten än topp och långsidor som då lutar utåt. Lådan liknar för bina ett ihåligt träd och de kan därför själva bygga upp ett mer naturligt samhälle där de kan behålla sina instinktiva bete­enden. Vaxkakorna kommer inte att täcka hela kupan utan de får gott om plats under dem.

Konstruktion

En topplistkupa är enkel och billig att bygga och för att få ned kostnaderna ytterligare kan man återanvända gam­malt virke. Människor har byggt kupor på liknande sätt länge – de äldsta model­lerna lär vara 2 500 år och byggdes i Grekland. Men även t ex i Afrika har denna modell varit populär, inte minst för att den är enkel och billig att bygga.

Modellen har fått sitt namn från att man har lister längs hela konstruktionen i toppen av kupan. Dessa lister använder bina för att bygga vaxkakor; för att leda dem rätt kan man tillföra lite bivax på en list i mitten som de kan ha som utgångs­material. De bygger på så sätt egna vaxkakor som de fyller med honung och yngel.

I de moderna kuporna skiljer man på skattlådor och yngelrum. I skattlådorna producerar bina honung och i yngel­rummen föder de upp nya bin. För att hålla dessa boxar isär finns ett galler som drottningen inte kan krypa igenom. Drottningen, äggen och biyngeln finns i botten av kupan och skattlådorna med honung finns i toppen. I en topplistkupa skiljer man inte på skattlåda och yngel­rum utan bina får själva bygga upp sitt samhälle som det passar dem bäst.

bihallning3

De fyra hjälpmedel som behövs i naturlig bihållning, (förutom skydds­dräkt) – en hink, en tunnbladig kökskniv, en blomspruta med vatten och en gåsfjäder. Foto: Elias Gustafsson Thörn.

Hjälpmedel

Metoderna för att sköta bina i topp­listkupor skiljer sig mycket åt från den konventionella bihållningen. Bina får sköta sig mer själva och man öppnar inte kupan så ofta. Skötseln sker med hjälp av några mycket enkla attiraljer:

Skörda honung

Skattningen av honungen ser också helt annorlunda ut i en topplistkupa och sker utan honungsslunga. Detta gör att topplistkupor är lätta och billiga att använda för den småskaliga biodlaren som kanske bara vill ha honung för eget bruk – däremot blir det svårare att använda topplistkupor om man vill ha en kommersiell biodling.

För att skörda så skär man helt enkelt loss en vaxkaka med förseglade honungsceller. Kakan skärs i bitar i en hink och man sätter snabbt på ett lock så inte bina kommer in. Sedan tar man in hinken i köket och krossar cellerna så de öppnas, t ex med en köksslev. Massan mosas ordentligt med sleven och sedan får honungen rinna av i en sil, till exempel en enkel saftsil. Efter några timmar har honungen runnit igenom silen och kvar finns vaxet. Vill man få ut de sista resterna av honungen från vaxet och samtidigt rena vaxet så kan man använda en saftkokare, en så kallad saftmaja. Vaxet kan man använda t ex för att göra bivaxljus och salva.

Skadedjur

De som använder topplistkupor hävdar ofta att de får mindre problem med sjukdomar och kvalster. Varroa är ett kvalster som parasiterar på bin. Om man inte behandlar kupan mot varroa finns det stor risk att hela samhället dukar under på några år. Typiska symptom på varroaangrepp är bin med deformerade och outvecklade vingar och förkrympta bakkroppar.

För att få en bild av hur mycket varroa man har i en kupa brukar man lägga in ett inlägg i kupans botten och ta ut det och inspektera hur mycket kval­ster man hittar.

Det finns ekologiska metoder för att bekämpa varroa och oavsett vilken typ av kupa man har måste man se till att hål­la kvalstret nere. På Jordbruks­verkets hemsida kan man få bra information om hur man bekämpar varroa ekolo­giskt. Man måste också anmäla till Jordbruksverket att man har bikupor och dessutom har man som biodlare anmäl­ningsplikt till Jordbruksverket om man skulle få in sjukdomar hos sina bin.