När fick potatisen ett namn?

Från Odlaren 1-2013

Text: Maja-Lisa Perby

Bintje, King Edward, Magnum Bonum är några exempel på potatissorter med namn av det slag som vi är vana vid. Men ända fram till sent 1800-tal var potatissorterna vagt definierade och namnen beskrivande, så som Mångögon och Paltpotatis – om man över huvud taget använde något annat ord än potäter, pärer, panntoffler eller vilken benämning det nu var som hörde till trakten där man bodde.

Foto: Elias Gustafsson Thörn

Under tidigt 1800-tal var potatis fortfarande så nykommen i Sverige att personer kring de femtio kunde ha tydliga minnen från den tid då den introducerades. Att det är något speciellt med potatis framgår av en beskrivning från Skara stift – dvs det är inte särskilt uppenbart först men framgår när läsaren lägger märke till hur olika man uttrycker sig om potatis och om sådana grödor som odlats under lång tid, så som sädesslagen och ärter. I båda fallen uttrycker man sig kortfattat, men med olika ordval och utifrån olika grundstämning. Sädesslagen – där odlingen fortgår år efter år – beskrivs i form av sakliga konstateranden: vilka sädesslag man odlar på orten, hur många tunnor man sår av respektive sort och hur många tunnor man skördar.

Potatis däremot beskrivs utifrån en stämning av att man har upptäckt – eller håller på att komma underfund med – denna nya jordfrukt och hur man odlar den: potäter planteras ”med fördel”, ”planteras med framgång”, ”planteras i myckenhet”; i samma anda skriver man att potatisplanteringen ”har vunnit mycket förtroende” och att odlingen ”är i tilltagande”. Från en socken framgår att potatis blivit viktig folkföda där odling av säd inte vill lyckas: ”Potäter planteras med framgång och hava ej litet bidragit till åboernes bärgning [invånarnas uppehälle] på denna nog svaga sädesort.” Från en annan socken får man veta att invånarna tidigt gick i bräschen för potatisodlingen och att den fått stor betydelse i kosthållet: ”sedan 1760 ut­göra [potäter] en väsentlig del av lantmannens årliga näring”.

Jordbruk som bedrivs med framåtanda och driftighet lyfts särskilt fram i beskrivningen från Skara stift. I sådana sammanhang finns potatisen med. I en trakt har inbyggarna allmänt ”antagit den nättare och vigare Värmlandsplogen” i stället för den klumpiga plog man hade tidigare, och man använder sig nu av ett nytt slags vagnar för att köra in grödan från fälten; man satsar på att odla vallväxter (vilket vid den tiden var ett nytt steg inom jordbruket) och på potatis: man har ”börjat vickerodling och ymnigare odling av potäter”.

Från en annan trakt beskrivs hur man på ett framsynt sätt utnyttjar de möjligheter som storskiftet gett att utnyttja jord­en. Man har börjat odla rotfrukter till foder (vilket då liksom vallväxterna var ett nytt steg inom jordbruket). Potatis och kålrötter nämns särskilt, invånarna här har ”så tillräckligt av dessa frukter, att de även kunna använda dem för ladugården. Nötkreaturen bliva feta av kålrötter, och svinkreaturen av potäter”.

Early Rose, amerikansk rosenpotatis, var en potatissort som infördes i Sverige på 1870-talet efter potatissjukans härjningar. Den har fått en lång rad svenska smeknamn. Röd rosen kunde den kallas i Småland. Foto: Svein Solberg & Simon Jeppson

Under tidigt 1800-tal i Skara stift odlade man pota­tis på åkern, emellanåt på trädan (då åkerjorden vilade sig från att bära säd) och slutligen på ”hemjord”, dvs odlingsbar jord i direkt anslutning till gården. När trädgårdsmannen Anders Lundström ett kvartssekel senare vänder sig till allmogen och pläderar för trädgårdsodling är det senare slaget av jord, alldeles invid gården där man bor, en given plats för potatisodling. Vid det laget var potatisodlingen väl etablerad; Anders Lundström konstaterar att odlingen av potatis ”är så allmänt bekant, att varje jordbrukare känner densamma”. Men det finns en hel del att upplysa om vad gäller det rätta sättet att bedriva odlingen.

Alldeles särskilt vänder sig Anders Lundström mot oskicket att skära sättpotatisen i små bitar, något som man under ”de senare åren uppdrivit ända till missbruk”. Gör man så urartar potatissorten mer och mer, blir försämrad till smaken, och man får en sorglig blandning av potatisar som är för grova och sådana som är små och omogna. Det rätta sättet är att välja en god potatissort och att måna om sättpotatisen; då kan man – när knölarna fått växa sig medelmåttigt stora – skörda potatis med ”vacker form, tunt skal, fint och fast kött, samt ren och god smak”.

Så långt skymtar inga orosmoln, potatisen är god gröda som mättar såväl människor som djur. Men i en lantbruksbok från 1850-talet förhåller det sig annorlunda. Författaren tvivlar på den roll som odling av potatis i stort, dvs på åker, kan spela framöver. Bakgrunden är potatissjukans – potatisbladmöglets – förödande härjningar i Europa, däribland i Sverige, under 1840-talet. Från den tiden finns frågan om sjukdomar med som en ständig följeslagare till potatisen i lantbrukslitteraturen.

På 1650-talet fanns potatis Solanum tuberosum – under namnet Peruviansk nattskatta – i Olof Rudbecks botaniska trädgård i Uppsala. Potatisen uppfattades då först och främst som en prydnadsväxt – kanske för de vackra blommornas skull.

Överst: Mandelpotatis i Sörmjöle, utanför Umeå. Ovan: Kalmar röd, samodlad med bondbönor i Fobos trädgård i Eksjö. Foto: Elias Gustafsson Thörn

Rietz ordbok, som kom ut på 1860-talet, dokument­erar ett allmogespråk som speglar livet som det levdes på svensk landsbygd mot mitten av 1800-talet. Vid det laget har potatisen gjort ett vitalt avtryck: pärer, jordpärer, panntofflor; jordgubbe och jordäpple; därtill knoler, noler och toler (tre västgötska namn som bär spår av Jonas Alströmers gård Nol­haga). Allmogeord finns för de fina rottrådar som förenar de nya framväxande knölarna med sättpotatisen, för bladverk och stjälk, för potatisståndet, och i en dialekt är potatisfrukten namngiven efter en dåtida pojklek där man slungade iväg den äppelliknande frukten med hjälp av ett böjligt spröt.

Potatisodlingen med sina särdrag framträder i dialekt efter dialekt: fårorna – med karakteristisk profil – där man sätter potatisen, den framspirande brodden, raderna där plantorna står, kupningen av potatisen, hackan med smal spets som man tar upp potatisen med, korgen som man lägger potatisen i, och karet där man tvättar potatisen ren från jord. Efterplockningen finns med, dvs att man vid en andra plöjning upphämtar de potatisar som man missat vid upptagningen; och det finns ord som gör åtskillnad mellan små potatisar som är ”småpotatis” i rätt bokstavlig mening, och sådan potatis som utgör ”smått och sämre utplock”.

God matpotatis har fast kött, framhåller man i beskrivningar från 1800-talet. Ett exempel på sådan potatis är Leksands vit (bilden), en gammal sort som kanske kan spåras tillbaka till Jonas Alströmers gård i Västergötland. Den potatissort som en gång i tiden benämndes Foderpotatis utmärktes av stort utbyte men svampigt kött. Foto: Svein Solberg & Simon Jeppson

I allmogespråket framträder potatis som ett födoämne som lägger grunden. Man skalar sin kokta potatis. Små knapriga bitar av smält talg eller ister kan utgöra sovel, ett annat sätt är att doppa potatisen i en sås ”av mjöl, mjölk och salt”. (Kanske har den såsen någon likhet med den mjölsås som nämns i en berättelse av pseudonymen onkel Adam; den potatis som figurerar där – berättelsen utspelar sig i prästgårdsmiljö – är ”en sorts skön sockerpotatis … som smälte i munnen och som kunde ätas med skal och allt, med mjölsås och gräslök”.)

Ännu vid mitten av 1800-talet får man leta med ljus och lykta efter namn på potatissorter. I Rietz ordbok, som ger så goda upplysningar om potatisen i det dåtida lantliga sam­hället, finns egentligen bara en potatissort: Nyrepantoffler (mandel­potatis; skånskt dialektord som anspelar på att sorten är njur­formad). Bondedagböcker från Uppland ger goda upp­­lys­­ningar om när man planterade potatis på vår och försommar och när man tog upp den på hösten, men det är ett rent undantag att en potatissort, Svinmagar, nämns vid namn. En flora över Sveriges odlade växter från 1839 anger potatissorterna ”Socker­potates (små, runda, gula), Mandel­potates (avlånga, kro­kiga, tidiga) och de mycket givande stora Jättepotates”. Dalins svenska ordbok 1850–55 är förhållandevis välförsedd: Mandelpotates, (”en sort små potates, med något mandelaktig smak”), Mångögon (”en sort potates fullsatt med ögon; mog­nar sent men är mycket givande”), Sockerpotatis (”en sort potatis med små gula röt­ter”), Paltpotates (namnet tycks anspela på formen, ”en sort rund, något platt, stor potates”), Foderpotatis (”ett slags stor, svampig och ihålig potatis, tjänlig till utfodring åt kreatur”). Gemen­­samt för dessa namn är att de är beskrivande; ofta har man tagit fasta på något karak­teristiskt drag i potatis­sor­tens utseende.

Potatissorten Röda krokar (bilden) talar för sig själv. Mångögon utmärktes av tätt sittande ögon, Paltpotatis var platt som en palt osv. Beskrivande namn på potatissorter var det vanliga under 1800-talet. Foto: Svein Solberg & Simon Jeppson

Kring 1880 konstaterar en auktoritet på lantbruks­området, J P Arrhenius, att potatis är den ”viktigaste av de hos oss odlade rotfrukterna”, men han uttrycker sig endast i allmänna ordalag om den stora variationsrikedomen (potatis­knölar av olika form och storlek, med skal och kött av olika färg, med tidigare eller senare mognad osv) och om potatissorter (”De små eller medelstora och fasta potatissorterna äro de bästa och smakligaste såsom matpotäter.”) Morötter och rovor däremot är försedda med namn, och varje sort har sin beskriv­ning. Bland morötter framträder altringhamsmoroten, den vita belgiska, den vita gröntoppiga jättemoroten och den långa röda moroten; om rovorna får man veta att de upptill kan vara gröna, röda eller violetta, och sortnamnen leder till Skottland, föregångsland vad gäller odlingen av rovor, så som Aberdeen Yellow Bulloc, Berwickshire turnips och Gibbs improoved turnip.

Att man vid den tiden ändå befann sig i en slags brytnings­tid då även potatisen började uppträda mer under namn, framgår av Erik Lindgrens välkända trädgårdsbok. En av de sorter han nämner är amerikansk rosenpotatis.

”På ett år skall amerikansk rosenpotatis omsättas en gång, rädisor tre gånger och en växel i riksbanken fyra.” Denna mening från en humoresk från sent 1800-tal representerar i all stillsamhet något nytt – att potatis börjar uppträda med sortnamn i allmänt medvetande. Just rosenpotatisen verkar gå i bräschen. I en annan text från samma tid – också den i kåserande ton – är prostinnan Angelique bekymrad över att hennes son inte har utseendet för sig: hans ansikte såg ut som vore det utmejslat ”ur en något vattensjuk rosenpotatis”. Samma potatis bidrar med konkretion, färg och god stämning i en text med folkupplysande syfte: mor Karolina bär i vårtid in två stora korgar rosenpotäter i köket, ett par veckor senare har hon prima sättpotatis att sätta ut i landet.

Rosenpotatisen har en särskild historia. Den är en av de sorter som infördes från utlandet för att få potatis som bättre stod emot potatissjukan. Det ursprungliga namnet är Early Rose, den marknadsfördes 1867, blev allmänt uppskattad i Sverige, och ännu in på 1980-talet var den allmänt odlad här i landet.

Blå mandel har blått skal, men inuti är potatisen vit till färgen. Den är sannolikt en gammal sort. Under senare år har Blå Congo – också benämnd Svartpotatis – med intensivt blåfärgat kött, blivit något av en modepotatis. Foto: Svein Solberg & Simon Jeppson

Alldeles i slutet av 1800-talet kom en av J P Arrhenius klassiska jordbruksböcker ut i ännu en upplaga, omarbetad av J F Hallenborg. Här framträder potatisen med sortnamn; de är av ett slag som vi känner igen, och för varje sort anges några karakteristiska egenskaper. Endast rosenpotatisen, som redan varit med ett par årtionden, anges med namn på sven­ska: ”Av de tidigaste är den amerikanska rosenpotatisen den mest värderade.” Richters Imperator beskrivs som ”god, mycket givande”, Magnum Bonum som ”utmärkt god, men sent mognande sort, som plägar gå fri från den van­liga potatis­sjukan”; sen följer Early regent, Simson och Athene, den sistnämnda ”särdeles lämpad för hushållet”.

Plötsligt är vi i vår tid. Någon enstaka sort kan man kän­na igen till namnet, andra har man inte hört talas om. För sorterna kommer och går – potatissjukan eller någon annan åkomma som drabbar potatisen ”hinner ifatt” sort efter sort. Bara enstaka sorter finns (mot alla odds) med över lång tid.

År 2000, när jag för första gången besökte potatis­boden i en by på södra Öland, fanns samma, tydligt tryckta text, på alla potatispåsar: Magnum Bonum. Men på väggen bakom raderna med påsar fanns lappar som sa något annat: King Edward respektive Puritan. Magnum Bonum var en vid det laget övergiven sort. Man slutade odla den nästan som i ett slag när det vid en analys på 1980-talet visade sig att den innehöll alltför höga halter av ett par giftiga glykoalkaloider (som naturligt finns i potatis).

Så slutade historien om en potatissort som drygt hundra år tidigare, 1875, förädlats fram i potatissjukans spår, och som under lång tid haft en framträdande ställning i Sverige. På 1930-talet konstaterar man att Magnum Bonum är en gammal sort – det konstaterandet följer med framöver: ”Den röner god efterfrågan som matpotatis och betalas gärna med något överpris.” Magnum Bonum har ”välformade, välsmakande knölar”, skriver man på 1940-talet; den ”intar … alltjämt en mycket framstående plats bland svensk kvalitetspotatis”; den ”är den normgivande och mest lättsålda sorten på Stockholmsmarknaden”. I samma anda beskrivs Magnum Bonum på 1950-talet, som en ”i mellersta och norra Sverige allmänt odlad sort av mycket god kvalitet. Eftersökt hushållspotatis”.

Restlagret i den öländska potatisboden av potatispåsar med den påtryckta texten Magnum Bonum räcker än idag. Påsarna fylls med än den ena sorten, än den andra beroende på säsong.

På Jordbruksverkets lista över godkända bevarande­sorter av potatis utgörs merparten av traditionella sorter. De kommer nästan alla från Norrland – det finns en förklaring: potatissjukan drabbade framför allt södra Sverige, i Norrland kunde man hålla fast vid sådana gamla sorter som hörde till trakten. Så gott som alltid ingår en färg i sortnamnet, så som Jämtlands vit, Rättviks röd och Blå Dalsland. Nästan alla av dessa potatisar har en hel uppsättning alternativa namn, något som avspeglar att odlingen har varit spridd till olika trakter. Bland katterna på Jordbruksverkets bevarandelista uppenbarar sig ett par hermeliner: Birgitta och Elsa, potatissorter som repre­senterar var sin generation inom svensk växtförädling (1920-tal respektive 1940-tal).

Också Early Rose, amerikansk rosenpotatis, är med på lis­tan. Här framträder den med namn och smeknamn – såsom Majdrott, Sex veckors röd, Tidig rosen, Västgöta mandel – som
vo­­re den en traditionell sort bland andra, förutom namn som ännu minner om ursprunget, Amerikanare, Röda amerikanare.

Läs mer:

• Boken Potatis i Norden kan beställas genom: www.nordgen.org
• Potatissorter i nordiska genbanken, NordGen, se databasen SESTO: www.nordgen.org
• Godkända bevarandesorter i Sverige: www.jordbruksverket.se
• Artiklar i Odlaren om vegetabilier som det var förr:
  Svenska grönsaker
• Svenska baljväxter

Potatis, svensk folkföda

Jonas Alströmers insats för potatisen och dess od­ling i Sverige är så välkänd att den lätt stelnar i en schablon. Uppfriskande är att ta del av Herman Juhlin Dannfelts beskrivning i Lantmannens Uppslagsbok: ”som folkföda fick den [potatisen] betydelse, först sedan franska arbetare … medfört potatisknölar och vanan vid dess odling”. Året var 1723, och det handlade om franska arbetare som Jonas Alströmer ”införskrivit till sina manufakturverk i Alingsås”. Förutom det allmänt kända – att Alströmer och ”hans son verkade energiskt för spridning av kännedomen om den nyttiga växten och dess odling” – lyfter Juhlin Dannfelt fram betydelsen av ”de från det pommerska kriget (1756-62) hemvändande soldaterna, som i Tyskland lärt uppskatta potatis som föda”.

Om potatisodlingen i sin samtid skriver Juhlin Dannfelt – året är 1923: ”Potatis odlas vid varje jordbruk i hela landet, vid de minsta som vid de större”; geografiskt har potatisodlingen en spännvidd som ingen annan gröda: ”så långt mot norr och över havet, som odling över huvud taget når”. Han betonar att potatis mest odlas för husbehov och att den därför upptar ”större del av jorden, ju mindre egendomens åkervidd är”.

Bilden av småskalig potatisodling blir ytterligare för­tydligad ett drygt årtionde senare, i en bok med titeln Potatisen: ”framförallt bedrives [odlingen av potatis] av de många små i samhället, av småbrukare på landsbygden och av koloniägare i stads- och industrisamhällen”.

Tidig potatis

I en novell från 1906 målar August Strindberg upp en scen som kunde vara självbiografisk. ”Jag minns lördags­morgnarne – en lördagsmorgon, då trädgårds­mästarens båt lade till vid min brygga; jag steg upp klockan sex; solen sken friskt på daggigt gräs, båten låg vid bryggan lastad med all sommarens härlighet; jag hand­lade nya ärtskidor [sockerärter], färsk potatis, rädisor, sparris, jordgubbar”. Här finns färskpotatisen vid midsommartid, och den kän­ns självklar. Men i själva verket var det något rätt nytt – eller åtminstone något som hörde till rätt begränsade kretsar – att man uttryckte sig uppskattande om potatis som har en ”grönsakskvalitet” i jämförelse med vanlig, ”mogen” potatis.

På 1860-talet skrev J P Arrhenius att de tidigare sorter­na av potatis ”lämpa sig för bordets behov på försom­maren, ävensom till försäljning under denna tid, då de i städerna ofta ganska [mycket] högt betalas”. Men på det hela taget spelade tidig potatis – han kallar den brådpotates – en underordnad roll, förutom i ”våra nordligaste provinser, där höstfroster tidigt inträffa”.

Femton år senare namngav Erik Lindgren ett antal potatissorter i sin trädgårdsbok, alla av tidigt slag, däri­bland amerikansk rosenpotatis, tidig svartsjölandspotatis – från en av de Mälaröar där man odlade tidig potatis till stock­holmarna – och ett par sorter av sexveckorspotatis, en benämning som framöver kom att åsättas än den ena, än den andra sorten av tidig potatis.
Under sent 1900-tal hade jag förmånen att smaka rosenpotatis, Röd rosen som den kallades i Småland.

– Sjuveckors röd var en annan sort som de hade förr, den allra tidigaste, sa Ann-Marie Samuelsson. Det dröjer in i juli innan Röd rosen blir klar.

Jag blev nöjd när jag fick smaka, det var inte så mycket av nypotatis, mer av välsmakande nymogen potatis. Som­mar­potatis kunde man ha kallat den längre tillbaka, sådan potatis som blir färdig redan under sommaren.

Vit potatis och röd

Hos min mormor och morfar fanns röda och vita potatisar. Varje dag kokte mormor potatis till middagen då morfar kom hem från åkern för mat och vila. Innan vi satte oss till bords hade hon skalat en skål full med rykande varm potatis. Blev det potatis över blev det stekt potatis till kvällsmat, med små små tärningar av den ettersalta fläskbit som fanns i en Höganäskruka i skafferiet. Så var det på 1950-talet på gården norr om Halmstad, så var det på 1920-talet när min mamma var barn. Potatisen var vit eller röd, det räckte gott att säga så i vardagen, och dagens måltider förlöpte i samma rytm.

På 1980-talet var ”statarlängan” (med två bostäder och brygghus) på Karlsro riven, morfar levde inte längre, och mormor hade flyttat ”till staden”, eller rättare till en förort i Halmstads andra ytterkant. Tillsammans tog mormor och jag bussen in till staden och steg av vid torget. Hon hade baskern käckt på sned, så som hon en gång i tiden satte den när hon cyklade in till staden. Med käppen markerade hon takten, med raska steg tvärade hon över torget. Målet var ett torgstånd där det stod en man med något frusna kinder och ett par lådor med potatis. Mannen var från Tyskland och den potatis han sålde var tyska röda.

När vi kom tillbaka till lägenheten på Andersberg satte mormor på potatisen till middagen. Det röda skalet sprack upp så trevligt under koket, det var mjölig potatis. Efter hand som potatisarna blev färdiga skalade hon dem direkt från grytan, så som hon alltid gjort, i en handvändning låg de i en skål som hon bar till bordet.