Fråga: Jag är en ekologisk odlare, numera pensionär men har odlat ekologiskt sen 1972. Varje år försöker jag att sätta lite kålplantor men det slutar alltid med att maskarna tar dem. Vad har ni för tips för bekämpning av loppor och kålmaskar?
/Per-Gunnar

Svar: Ja, alla som odlat grönsaker vet att särskilt kålväxter kan vara vanskliga. Förutom jordburna sjukdomar som klumprotsjuka så är skadetrycket från olika insekter högt: kålfluga, kålmal och olika vitfjärilar som kål-, raps- och rovfjärilar är vanliga och deras larver kan ödelägga skörden. Stinkflyn är åtminstone i Norrland ett stort problem då de angriper nyss utsatta plantor och genom sina stick i plantans tillväxtpunkt gör plantorna ”blinda”, det kommer alltså inga fler blad. I slutet av växtsäsongen kan åkersniglar äta sig in i vitkålshuvuden och göra dem fula, men knappast förstöra dem helt.

Det kan däremot de så kallade mördarsniglarna göra – och det redan vid utplanteringen. Du nämner också jordloppor och de är ju främst besvärliga när man direktsår kålväxter, oftast då rädisa, rättika och majrova. Rapsbaggar, kan förökas upp i oerhörda mängder och omöjliggöra all kålodling eftersom de slår sig ner och gnager på blad i alla stadier, men särskilt broccolins knoppar är utsatta. Detta sker speciellt i odlingsbygder där raps och rybs odlas.

Med alla dessa insekter och mollusker som vill åt våra kålplantor så är det nästan märkligt att man överhuvudtaget kan odla kål, eller hur? Men resultaten varierar mycket från odlare till odlare: hos vissa går det utan större problem medan andra, som du, ständigt har stora problem med att få fram någon kål till skörd. Detta faktum kan få en att fundera om inte de olika lokala förhållandena kan ha betydelse. Och visst kan de det. Den enskilt viktigaste faktorn för kålodling är nog jordmånen. Generellt kan man säga att kål trivs på lerjord men inte på sandjord (även om rädisor och majrovor går fint att odla på en mullrik sandjord). Kål, och då syftar jag på huvudkål, blomkål, broccoli etc, alltså varianter av arten Brassica oleracea, vill ha riklig tillgång på fukt och näring för att utvecklas väl, dessutom vill den ha relativt svalt väder. Den vilda kålen är en strandväxt från Syd- och Västeuropas stränder. Om man beaktar detta så kan man lätt föreställa sig kålens förkärlek för regniga, svala och även blåsiga områden.

Om vi då har mer av sandjord i trädgården och kanske även bor på östra sidan av Sverige, där vi normalt har försommartorka, så kan vi inse att det är flera faktorer som talar emot kålodling. Sandjorden blir alltför varm och torr och innehåller i sig själv även alldeles för lite näring för att kålen ska trivas, och när den inte växer bra, utan står och stampar av någon anledning, ja då brukar skadedjursangreppen komma som ett brev på posten. Om inte annat så märks olika angrepp betydligt mer eftersom där kålen trivs och växer bra, där är utsikterna större att den ska växa ifrån angreppen.

I ditt fall stämmer östra Sverige med Vikbolandet, men där är väl knappast sandjord? Däremot så föreställer jag mig att det odlas stora mängder oljeväxter som raps i området och det gör att olika skadeinsekter förökas upp väldigt starkt och att skadedjurstrycket är väldigt stort. Jag skulle rekommendera att du gödslar och vattnar ordentligt så att det inte är någon brist på detta – ofta gödslas kålväxter för lite och då kan man aldrig få ett bra resultat.

Täckodling med gräsklipp ger både näring och håller fukten i jorden. Vattna vid torra perioder och vänta då inte för länge, tills plantorna börjar hämmas av torkan, utan ge vatten så fort det börjar saknas och vänta inte på regn. Om vädret är varmt så uppstår ett underskott på några dagar och vattnar man så får man i gengäld extra stor tillväxteffekt när det är varmt.

Eftersom man kan anta att skadedjurstrycket är stort så skulle jag också rekommendera användning av fiberduk att täcka med redan från plantering. Fiberduken ger väsentligt ökad odlingssäkerhet: framförallt får man en mycket bra etablering av plantorna, vilket annars är en kritisk fas, och tillväxten kommer igång nästan omgående, speciellt om man drar upp plantorna i någon form av jordklump eller kruka. Skillnaden mellan täckta och otäckta plantor är oftast mycket stor efter bara några veckor. Ofta växer det så bra under fiberduken att plantorna själva kväver ogräset, men man bör förstås lyfta på duken och rensa om det behövs, men den ska snabbt på igen så att inte fjärilarna kommer åt att lägga ägg. Dessutom bör kanterna förankras med brädor eller jord så att insekterna inte kan komma in. Förutom att dämpa vind och höja temperaturen så håller även fiberduken fukten, både i luften och i marken, så vattningsbehovet blir också mindre. Dessutom skyddar den utmärkt mot frost, så man kan sätta ut sina plantor någon vecka tidigare.

Fiberduken kan plockas av efter en månad om man vill: då har den gjort sin största nytta: plantorna har kommit igång bra och de tidiga angreppen av bl.a. kålfluga och kålmal har förhindrats. Många insekter har flera generationer och i början av säsongen kommer ett mindre angrepp (som ibland kan vara stort nog) och så förökar de upp sig och kan komma igen med ett större angrepp på sensommaren. Plockar man av duken efter 4-6 veckor så kan den dessutom hålla i flera år – den blir skörare av att ligga ute i sol och vind. Under högsommaren är temperaturerna så höga att något extra skydd knappast behövs, det kan till och med vara skadligt då hög temperatur göra att huvudena knyter sig sämre, man får också en förlängd tillväxtfas vilket försenar mognaden. Därför bör inte duken ligga på hela säsongen, annat än om man har extrema problem med skadedjur. Solljuset har stark inverkan på mognad och näringsvärde och smak, så grödan ska inte täckas i onödan.

Lycka till med kålodlingen och rapportera gärna om något av detta fungerar för dig!

Lars Forslin