Skriv ut

Från Odlaren 3-1986

Text: Olsson B., Forsberg A.S.

Moroten är utan tvekan en av de mest svårodlade grönsakerna i den mindre, skyddade trädgården. Får man spruckna morötter kan det nog avhjälpas genom en jämnare bevattning eller genom tillförsel av bor. En kraftig blasttillväxt på bekostnad av roten kan bero på för mycket vatten och greniga morötter kan ha fått för färsk gödsel eller vuxit i för dåligt bearbetad jord. Jordart och jordtemperatur har förresten stor betydelse för morotens form och färg. Morötter som vuxit i kall jord blir snarare gula än orange.

Men svårast att komma tillrätta med är angreppen av morotsflugans 6-7 mm stora larver, som minerar moroten med sina gångar, och morotsbladloppan, vars sugskador på blasten orsakar krussjuka. Lokalt kan problemen bli så stora att morotsodling i det närmaste blir omöjlig.

Ett råd brukar vara att i den mindre husbehovsträdgården ägna sina krafter åt att odla den dagliga "gröna dosen", och kanske kryddor, ärter, bönor och bär. Och i stället köpa basvaror som till exempel kål och morötter, som är både utrymmeskrävande och svårodlade.

Det är inte utan att man frestas att följa rådet, men om man nu inte vill ge upp?

Blandade erfarenheter

Många är de försök som gjorts under årens lopp runt om i våra trädgårdar för att ändå få fram några ätliga morötter och många är tipsen i litteratur och folkmun och som provas mer eller mindre framgångsrikt.

I Odlaren nr 1/86 berättade vi om ett lyckat försök på Torfolk där man "borstat bort krussjukan" med vanlig piassavakvast och vi redovisade också lyckade försök med fiberdukstäckning både mot krussjuka och morotsfluga. Men det finns också vittnesbörd om fiberdukstäckning som inte lyckats lika bra.

De vanligaste tipsen

Vad finns då för knep mot framför allt morotsflugan? Här följer några, som snappats upp här och där, och vars värde det säkert finns skilda meningar om. Men det kostar inget att prova:

Samodling. Det absolut vanligaste tipset är att samodla lök och morötter eftersom löklukten påstås verka avskräckande för flugan. Samodling med blommor eller raps har också nämnts som en variant.

Avledning. Samma tanke, att avleda flugan med en främmande stark doft ligger bakom tipset att strö färskt sågspån eller barr mellan raderna.

Otrivsel. En annan idé är att göra miljön otrivsam. Att strö aska, kalk eller stenmjöl runt plantorna skulle göra att flugan föredrog en annan äggläggningsplats i stället för att kliva omkring i dammet.

Odlingsläge. Att undvika skyddade lägen och i stället uppsöka öppna, blåsiga fält för morotsodlingen hjälper säkert, men hur klara det hemma i villaträdgården? Det finns också en teori (förmodligen otestad) att flugan bara flyger lågt och därmed ogärna tar sig över hinder av något slag. Upphöjda bäddar eller bräder runt sängarna skulle då hjälpa.

Såtid. Eftersom det är två generationer av flugan som uppträder under säsongen är det svårt att undvika angrepp genom att välja en viss såtid. En sen sådd kan undvika den första generationens angrepp, men det är vanligtvis andra generationens larver som orsakar de största skadorna. En tidig sådd och skörd borde mildra verkningarna av den andra generationen eftersom skadorna blir värre ju längre morötterna står kvar i marken på hösten.

Sortval. Vilken sorts morot som odlas kan ha betydelse. Det finns uppgifter om att de minst blastrika typerna, som Nantes och Amsterdamer, skulle vara mindre mottagliga för angrepp. En mycket blastrik sort som "Kämpe" av Londontorgtyp skulle råka sämre ut. Frågan är om skillnaden är så markant att den har någon praktisk betydelse vid en stor invasion av flugor.

Växtföljd. Att grödan flyttas varje år till ett nytt ställe är väl en självklarhet för en biologisk odlare, men det är viktigt att komma ihåg att alla flockblomstriga växter kan angripas. Förutom morot kan således även palsternacka, selleri, dill och persilja fungera som värdar för flugan. Det gäller även flockblomstriga "ogräs", som till exempel hundlokan.

Fiberduk. Att täcka odlingen med fiberduk har givit mycket bra resultat. (Se Odlaren nr 1/ 86.) Nackdelar finns naturligtvis: kostnader och merarbete vid utläggning och ogräsrensning till exempel, men hjälper gör det. Får man angrepp av morotsfluga trots fiberdukstäckning kan det bero på att väven lagts på för sent så att flugorna redan hunnit dit, eller för slarvigt så att flugorna hittat in genom springor och hål. Och det kan också bero på att puppor funnits i jorden från förra säsongen. Även om inte morötter odlats där på flera år, kan någon annan flockblomstrig växt varit värd.

Andra åtgärder. Det brukar avrådas ifrån att låta bortgallrade plantor och blast ligga kvar mellan raderna. Morotsdoften blir starkare och drar till sig flugorna (liksom färsk gödsel). Sprickor och hål i jorden efter gallringen är lämpliga äggläggningsplatser. De bör täppas till och jorden runt plantorna packas något.

Under en period mitt på sommaren är flugan inte lika aktiv och bäst är om man kan gallra och rensa ogräs då. Speciellt om odlingen är täckt med fiberduk kan det vara en lämplig tidpunkt att tillfälligt ta bort duken. Klisterfällor eller gula skålar med vatten avslöjar om flugan finns där eller inte.

Lämpligt är också att ta upp en angripen gröda så tidigt på hösten att larverna inte hunnit krypa ut i jorden och förpuppas. Därmed minskas antalet övervintrande flugor som är grunden för nästa års generationer.

Fakta om morotsflugan

Angrepp av morotsflugan (Psila rosae) är lokalt ett stort problem i morotsodlingarna. Morotsflugans larver angriper flockblomstriga växter, förutom morötter angrips bl a dill, persilja, selleri och palsternacka.

Skadebild

De nykläckta larverna livnär sig i huvudsak på sidorötterna, senare invaderar de huvudroten. Angrepp av 1:a generationens larver kan leda till att unga plantor dör, blasten blir röd, vissen och dör slutligen. De ytliga, slingrande rostfärgade gnagen från dessa tidigare angrepp läks ofta framåt augusti-september, och utgör vanligen inga problem. Andra generationens larvangrepp ger upphov till djupare, slingrande gångar och blir allvarligare ju längre hösten fortskrider. Dessa brunfärgade minor fungerar sedan som inkörsport för svampar, vilket leder till starkt reducerad lagringsduglighet.

[foto]

Morot skadad av flugans larver.

Biologi

Morotsflugan är glänsande svart 5-7 mm lång med rödbrunt huvud och gula ben. Buken och sidorna är ljusa till rödaktiga. Äggen är små och vita och läggs i jordytan nära värdväxten. Efter ca 1 vecka kläcks små gulvita larver, vilka börjar minera på växten. Efter 4-7 veckor är larverna fullvuxna, ca 7 mm långa och gulbruna till färgen. De förpuppas i jorden där de övervintrar. Morotsflugan uppträder med två generationer per år. Första generationens flugor kläcks i början av maj, beroende på temperaturen. Andra generationen uppträder från slutet av juli ända in i september. Överlappningen mellan generationerna är stor.

Flugorna uppehåller sig under äggläggningsperioden i häckar och läplanteringar i morotsfältets närhet, där de söker skugga och lä.

Motåtgärder

Morotsflugan förekommer mycket lokalt. Där den finns är den i regel talrik och till stort besvär för odlaren. Odlingen bör om möjligt förläggas till vindexponerade fält och om möjligt långt ifrån föregående års morotsfält. Sen sådd minskar starkt angrepp av 1:a generationen. Buskage och läplanteringar bör undvikas eftersom dessa är ett omtyckt tillhåll för flugorna. Ogräs bör hållas efter då vissa ogrässorter, främst flockblomstriga, är föremål för morotsflugornas äggläggning. Kontrollera genom upprepade provtagningar om begynnande angrepp kan iakttagas på rotspetsarna i form av rostfärgade gnag. Om angrepp konstateras, bör man överväga lönsamheten i att skörda kulturen omedelbart eller att riskera ett svårare angrepp vid skörd i normal tid.

Ur Faktablad om växtskydd