Fråga: Jag har nyligen läst en fullständigt fascinerande bokserie, den första heter Anastasia, skriven av Vladimir Megré. I boken läste jag om vikten av att hitta så ursprungliga växter som möjligt, då varje förädling gör att något av den ursprungliga kvalitén går förlorad. Jag har gått med i föreningen Sesam och fått tag på många olika frösorter från gamla växter.
Men nu kommer jag till min fråga: I böckerna skrivs det om att det idag bara finns 9 originaläppelsorter kvar i världen. Det sägs dock inget om vilka dessa skulle vara, om det är vildäpplen eller "godare" äpplen. Förmodligen är de fröäkta, att de alltså går att föröka genom frön, så att hela trädet har samma ursprung. Vad jag förstår så är inget Malus domestica ett originaläpple. Så i Sverige skulle alltså det bara finnas Malus silvestris, som ju är ett litet surt vildäpple. Vet du något om det här?
/Lena
Svar: Originaläppelsorter var en lite underligt begrepp, men jag förmodar att man menar rena arter av släktet Malus. I så fall räknar man med runt 30 arter världen runt, med underarter hamnar man på 55. Vårt odlade äpple Malus domestica, har sitt ursprung i Centralasien. Man anser att det odlade äpplet är en hybrid mellan Malus pumila (sieversii) och Malus silvestris, vår vildapel.
Det kan också finnas fler arter inblandade. Som en hybrid ska namnet egentligen skrivas Malus x domestica. Malus domestica uppför sig dock som en art, den är helt fruktsam men hybridursprunget visar sig i att avkomman är mycket heterogen. Det är alltså enkelt att skapa en ny äppelsort, varje äppelkärna man sår gen nämligen upphov till en ny sort.
Sedan är det en annan fråga om den är bra eller inte. Idag testas många hundra plantor från olika korsningar innan man får fram en ny sort som man är nöjd med. Det finns en uppsjö av äppelsorter, man räknar med mist 7500 världen runt.
Uppfattningen om att något går förlorat vid förädlingen är ju helt riktig. Egenskaper som har selekterats bort är surhet, småfruktighet, träighet, till förmån för sötma, arom, mjällhet och storfruktighet. Vi får nog sända de som genom årtusendena har jobbat med att förädla de små sura hårda vildäpplena till dagens vackra, söta och aromrika frukter, en tacksamhetens tanke.
Man kan säga att äpplets utveckling har gått hand i hand med mänsklighetens utveckling. Som den kände svenske pomologen Olof Eneroth (1825–1881) skrev: "Ett folk utan ädlare frukter, utan behof däraf, utan kunskap därom, är ett rått folk." Och när man tänker närmare på saken så har han nog rätt.
Man har vid stenåldersbosättningar funnit rester av vildäpplen, förkolnade, vilket tyder på att stenåldersmänniskan åt dessa sura, hårda frukter, men att man ansåg sig vara tvungen att baka dem innan förtäring. Efterhand började man emellertid få mer förfinad smak och därmed uppstod behovet och en längtan efter en större och sötare frukt. Man letede förmodligen upp de träd som bar den största och godaste frukten och kanske sådde man kärnor av dessa?
Nå, i alla fall utvecklades ju fruktodlingen och fruktförädlingen i takt med människan själv. Så jag vill nog mena att de äppelsorter vi har idag är avpassade till vår smak av idag. Sedan är det en annan sak att vilda växter ofta har kanske högre koncentration av mineraler och vitaminer. Om man vill få något av denna kvalité så kan man ju naturligtvis plocka vildäpplen och kanske koka till mos, men jag skulle tro att man vill sockra åtminstone något.
Det finns också ett antal prydnadsäpplen som har en hel del av den vilda fruktens kvalitet, till exempel paradisäpplet 'John Downie' . Det är inte lika surt som de vilda och går faktiskt bra att äta direkt från trädet. Kanske det kan vara en bra kompromiss? Paradisäpplena (eng. crab apple) är också ofta mycket härdiga. En helt gul sort är 'Golden Hornet'.
Länkar:
http://fornvannen.se/pdf/1910talet/1910_029.pdf sid 66 ff
http://en.wikipedia.org/wiki/Apple
http://en.wikipedia.org/wiki/Malus
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/malus/maludom.html
Lars Forslin
